måndag, mars 30, 2015

Ser du nån så skjut

Det blir för mycket, stänger av. Får panik.
En hel drös med ångest lägger sig runt om mig som en strypande, syrelös hinna och jag tvivlar på alla beslut jag någonsin fattat.
Det blir för mycket och jag vill stänga av.

Men det är mitt eget fel, för jag är lat. Gör minsta möjliga och orkar inte anstränga mig.
Men vem försöker jag lura egentligen? Mig själv eller lärarna eller klasskompisarna eller kompisarna?
Jag trivs inte här. Har ångrat beslutet att flytta hit sedan dagen jag packade ned mina saker i lådor och la dem i en stor och ful skåpbil.
Men jag måste stanna.
Får inte ge upp.
Var inte en Drop-out.

Vad har jag att återvända till? Ingenting. Jag har ett rum, en katt och en familj. Men livet då?

Nu läser jag ju i alla fall på universitetet, så alla kan vara stolta över mig. Och det är ju bra.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar